De som följer denna blogg anar nog att inläggen skrivs utifrån en framtidsvision om en utvecklad och mer dynamisk Öresundsregion. Det är en vision om ett samhälle där urbanitetens krafter släpps fria och ger näring till regionens välstånd, där nationsgränser inte längre genererar någon friktion i vardagen och där historia och framtid återigen binds ihop. Det finns en tanke bakom de implicita referenserna till denna vision som ständigt återkommer mellan raderna. Regioner och andra geografiska platser är i viss mening alltid sociala konstruktioner. Det betyder att representationer av en region, i t.ex. text och bild, kan ses som konstituerande element, som delar av en alltid pågående skapelseprocess genom vilken regionen ifråga produceras. Genom att berätta om regionen och kommentera nutida utveckling utifrån sin egen framtidsvision bidrar man alltså indirekt till visionens förverkligande!
Det är således extremt viktigt att man såväl i de offentliga som privata sfärerna tillåter sig att teckna framtidsbilder och att laborera med dessa. Ännu viktigare är det kanske att det alltid finns alternativa visioner om framtiden, att olika grupper och människor får måla sin bild av framtiden utan att förlöjligas eller, ännu värre, negligeras. Utifrån detta perspektiv är det synnerligen positivt att Malmö Stad förra året beställde en extern rapport där stadens framtid diskuterades. Rapporten, som snarare är en essä, levererades av Färgfabriken i Stockholm. Det är en konsthall och mötesplats som beskriver sig själv som ett ”samtidslaboratorium”.
Vi har läst denna skrift och kan rekommendera den varmt till alla som är intresserade av stadsutveckling (och inte bara Malmös)! Texten utmynnar i en konkret framtidsvision som underbyggs av argumentation som kan sägas ta sin utgångspunkt i det urbana, det globala, det ekologiska och framförallt i det mångkulturella.
”vad är det som Malmö därför bör poängtera?
Jo […] att folk dras till folk. Inte till hus. Inte till städer. Utan till dem som bor i husen och som väljer att bo en stad.
Det som lockar är inte byråkrater och direktörer i huvudstäder – utan de andra. Konstnärer och kreativa är en numera klassisk motor för tillväxt i städer. Men det behöver inte stanna där. Det viktigaste är att detta är en tillväxt som sker ”underifrån”. Kanske från ett område som nu betraktas som ett ”problemområde”, som Rosengård. Kanske från områden med stark mångkulturell prägel. Kanske från det vi idag inte ens tänker på."
En berättigad fråga är var man hittar de konstnärer och andra kreativa personer som blir kugghjulen i den motor som driver Malmös tillväxt. Enklast är väl att låta dem finna Malmö. För att så ska ske krävs en, vilket Färgfabriken antyder, extremt välkomnande hållning:
"Malmö kan och borde vara modellen för framtiden genom att öppna sig mot världen. Än mer än man gör idag. Och än tydligare. Låt Malmö växa. Och låt Malmö växa genom att öppna för många att flytta in till Malmö, så att det blir den mest mångkulturella och vitala staden i Europa."
Med ett starkt och stadigt inflöde av nya människor från olika delar av världen, med olika erfarenheter och drömmar i bagaget, behöver inte Malmö designa och konstruera en attraktiv urban miljö. Enligt Färgfabriken kommer invånarna själva att göra det! Staden behöver bara visa att det är möjligt – t.ex. med arkitektur som tänjer på möjligheternas gräns.
"I jämförelse med både Stockholm och övriga Sverige har Malmö redan visat att man vågar. Så även i förhållande till Köpenhamn. Malmö har Turning Torso. Som enda stad i Sverige. Och innan dess hade man redan markerat sig i samma riktning. Men Malmö skulle kunna förstärka detta. Radikalt. För om nu folk dras till folk måste man närma sig de mekanismer som sätter igång processen. Där visar de studier som Färgfabriken gjort av större städers utveckling att det som skapar riktigt effektiv utveckling är när de som inte har så mycket pengar men desto mer av något annat startar processerna. Då skapas både störst värden och mest attraktiv miljö. Exempel på detta är Soho och Williamsburg i New York, Notting Hill i London och Sofo i Stockholm. En förutsättning för detta är att Malmö måste våga locka till sig många. Och Malmö har också satt som mål att växa till en tvåmiljonerstad. Om Köpenhamn är Danmarks huvudstad, med allt vad det innebär, så bör Malmö bli den del av den gemensamma regionen som står för frihet, öppenhet, tolerans – i alla bemärkelser. Gör Malmö till ekonomisk och social frizon. Öppna för minoriteter och dem som inte får plats i trånga miljöer."
Färgfabriken föreslår som huvudstrategi ”att betona, förstärka och markera staden. Att låta Malmö växa, men växa som stad.
Och om målsättning är att växa mot att bli två miljoner invånare – vilket borde vara ett minimalt krav – så blir konsekvenserna av detta tänkande stora. För det skapar gradvis en allt tätare stad. Vilket är detsamma som en stad med mer stadskänsla. […]
Och betona den ekologiska aspekten av detta. Bjud in arkitekter att utveckla nya hus som kan stå symbol för detta nya Malmö. Där höjd och funktion paras med andra kvaliteter som talar samma språk. Och skapa ett nytt, tätt Malmö som signalerar att man bjuder in världen till framtiden. Man talar numer allt mer om det vertikala staden, om att bygga på höjden och blanda funktioner."
Okej, Malmö bör förtätas och växa på höjden. Det är något som Öresundsbloggen håller med om till 100%. Men hur ser den konkreta framtidsbild ut som en sådan utveckling kan landa i? Färgfabriken avslutar rapporten med att berätta om Malmö så som det ter sig år 2050:
Malmö 2050 har blivit ett Nordens Tokyo, ett europeiskt Tokyo. En stad som är tät som Tokyo, som är varierad som Tokyo – men från de specifika förutsättningar som just Malmö har.
Naturligtvis är Malmö inte Tokyo i antalet invånare ännu. Om stor-mega-Tokyo redan 2007 har bortemot 100 miljoner invånare så är Malmö ännu bara gått förbi tvåmiljonersstrecket – men som kanske närmar sig tre miljoner. Dock ska framhållas att Malmö ser sig som del i en betydligt större region. Men som en tydlig stad och en tydlig idé i denna region. Därmed breder Malmö inte heller ut sig i storlek som Tokyo. Tvärt om. Malmö kommer att kännas igen av en ovanligt tydligt definierad stadsgräns. En gräns som redan finns och som definieras av E65:an. Eftersom Malmös politiker bestämde sig redan 2007 att inte låta staden expandera över huvud taget utanför denna gräns har den med åren blivit allt tydligare. Den fungerar nästan som en medeltida stadsmur, men mer port än mur. Innanför denna har Malmö vuxit – inåt mot den gamla stadskärnan och uppåt, mot himlen.
[…]
Om E65:an bildar en yttre gräns så har tillväxten skett i de downtown-stråk – eller urbana korridorer – som för in till den gamla staden. Dessa är: Pildammsvägen,
Trelleborgsvägen, Ystadsvägen, Amiralitetsgatan, Riksväg 11 mot Staffanstorp samt Stockholmsvägen. Här har man satsat på att låta husen få högre höjd, här ligger handelshusen. Här ligger marknaderna och bazaarerna – det som dragit till sig folk och i sin tur ännu mer exploatering. Det som gör att Malmö 2050 har blivit en stad av det gamla slaget, där skillnader – sociala, kulturella och ekonomiska – finns sida vid sida. Som städerna var förr i världen.
[…]
Utanför den markerade staden kännetecknas Malmö 2050 av två tydliga ting. Åkermark och jordbruk har blivit de mest avancerade världen kan skåda när det gäller miljötänkande och kvalitet. På sina håll har det dykt upp hotell, sommarbostäder och upplevelsecentra
Det sista citatet andas som synes tydliga referenser till en viss Le Corbusier… Lägg även märke till hur skillnaderna, även de ekonomiska, erkänns som en naturlig och definierande del av det urbana livet. Nåväl, att plocka bra citat och bygga ett blogginlägg är ganska enkelt, men det gäller att plocka de mest talande och relevanta. Låt oss avsluta med ett referat som återkopplar till vår inledning, nämligen hur vitalt det är med framtidsvisioner:
"Stadsutveckling på 2000-talet handlar lika mycket om att skapa en berättelse
som att bygga stad. Utan berättelse blir det byggda tamt, avsiktslöst och intetsägande. Det är den kanske viktigaste erfarenheten vi på Färgfabriken
fått under nära tio års arbete med stadsutveckling. Och frågan är därför vilken
berättelse det är som Malmö ska berätta."
Frågan är också vilken berättelse Öresundsregionen ska berätta…!?
Hela skriften om Malmö 2050 kan laddas ner här.
Läs även andra bloggares åsikter om Färgfabriken, Jan Åman, Malmö, Tokyo
