Jag erkänner. Jag gillar spårvagn mer än buss. Och det trots att jag har busskörkort. Spårvagnar har helt enkel en högre trevlighetsfaktor....[Läs hela artikeln / Gå till källan]
Jag erkänner. Jag gillar spårvagn mer än buss. Och det trots att jag har busskörkort. Spårvagnar har helt enkel en högre trevlighetsfaktor.
Jag sitter dessutom hellre på en uteservering med en lätt gnisslande spårvagn som glider förbi, än har kvar dagens situationen då man får sitta och halvskrika till varandra med bullrande bussar som drar förbi med några sekunders mellanrum. Men det finns många frågetecken och orosmoln kring en spårväg i Lund.
Den första är kostnaderna. Jag tippar på att slutnotan kommer att hamna runt miljarden. Om inte staten och/eller regionen hjälper till får Lundaborna betala 40-50 miljoner kronor om året bara i räntor. Dessutom ska lånen amorteras.
Min andra farhåga är den klagande delen av Lundaborna. Med ett klagogäng som hellre klafsar runt i lervälling än går på asfalt och vill stoppa en forskningsanläggning med argument som "tänk om neutronstrålen skjuts fel och någon som cyklar förbi blir träffad", så kan vi vänta oss vilka galenskaper som helst. Och problemet är att även gallimatias måste tas på samma allvar i överklagandeprocesserna som relevanta påpekanden, och det stjäl mycket tid och kraft från projekten.
Min tredje farhåga gäller politikerna. Ska det fram en spårvagn genom Lund och ske en statsutveckling så krävs det att man fattar en del obekväma och impopulära beslut (i varje fall impopulära hos klagomaffian). Något hus, några träd och vägar måste bort. Och Lundapolitikerna, oavsett färg, har inte gjort sig kända för att stå fast när det blåser snålt och särintressena trycker på. Dessutom måste Botulfsplatsen avvecklas och busstrafiken dras om och då, då vet vi av erfarenhet att det blir väldigt, väldigt besvärligt att komma till beslut. För "Rör inte min busslinje"- rörelsen är stark i Lund. Lägg därtill problemen med framkomligheten i ändarna på Klostergatan och orosmolnet på min himmel blir mörkare än Joy Divisions samlade skivutgivning.
En av grundidéerna med spårvagnsetableringar är att bli av med bilarna i centrum. Att det ska behöva kosta en miljard känns som ett väldigt dyrt pris. För beslutet att stänga centrum för bilar skulle kunna fattas redan idag utan att det kostade ett rött öre, undantaget ”fordonstrafik förbjuden"-skyltarna. Och ingen skulle kunna säga att det är omöjligt att ta sig till centrum utan bil. Det finns redan idag bussar som gör det spårvagnarnas förväntas göra: transportera människor till, från och genom centrum. Dessutom kan de flesta av oss cykla eller gå.
